Torsdagen den 30 september fick jag en teckenblödning på morgonen. Tog mig iaf iväg till den bokade tiden hos barnmorskan. Enligt henne så var det väldigt nära nu och hon tippade på bebis det närmaste dygnet. Dagen fortsatte dock utan värkar. På fredag morgon vaknar jag med svaga diffusa värkar var 10 minut. Fortsatte under hela dagen men var hanterbart, mer likt mensvärk.
Någon gång under fredagen eller lördagen började slemproppen släppa. Värkarna fortsatte sedan med ungefär 10 minuters mellanrum, gick ner till 8 minuter under lördag kväll och då trodde vi väl att det var på g på riktigt. Men värkarna återgick sedan till 10 minuters intervaller. På måndagen hade jag värkar var 4 minut under några timmar, men än en gång blev det längre mellan värkarna efter ett tag. Nu hade jag dock så pass ont att det var riktigt jobbigt när en värk kom. Hela tisdagen gick jag med samma smärtsamma värkar, provade att bada ett antal gånger utan resultat och tryckte även i mig alvedon i hopp om att få sova en stund, dock utan effekt. Fram emot kvällen hade jag tröttnat och ringde in till förlossningen som bad mig komma in på en kontroll. Fick sitta med ctg för att kontrollera bebisen under värkarbetet. Hade då värkar var 4-5 minut. Lillan mådde mycket bra och påverkades inte negativt av värkarbetet. Undersökningen visade att det var 1 cm kvar på tappen men jag var öppen 2 centimeter. Barnmorskan beslutade att skicka hem mig med Citodon och Bricanyl pågrund av att jag inte fått sova något sedan värkarna startat torsdag natt/fredag morgon. Åkte hem och väntade på att tabletterna skulle börja värka. Hade då värkar var 3 minut. Till slut så började de komma glesare men försvann dock inte helt. Försökte sova, men värkarna fortsatte med 10-12 minuters mellanrum.

Jag bad Jimmy åka till jobbet på onsdagen eftersom värkarna inte var speciellt starka när jag vaknade. Gick upp och det blev bara värre och värre. Vid 9-tiden grät jag vid varje värk och skrek mig igenom dem. Jag var utmattad och hade ont. Jag ringer nu Jimmy och ber honom komma hem då jag inte orkar längre. Det blev värre och värre men det var fortfarande ganska glesa. Jag försökte ta en promenad men kom knappt utanför huset. Ville inte ringa in då jag tyckte att värkarna var för glesa. De kom med ungefär 8 minuters mellanrum men var fruktansvärda. Jimmy bad mig ringa in och tillslut så gav jag med mig. Vi åker in till förlossningen vid 13. Blir återigen kopplad till ctg och har nu värkar var 3-4 minut. Undersökningen visar att livmodertappen är helt utplånad och jag är öppen 3-4 centimeter.

Blir inskriven 13.50 men får stanna i undersökningsrummet ett bra tag i väntan på rum och samtal med läkare.

16.52 flyttas jag till förlossningen och får då välja att antigen få en morfin sprut och få sova ett tag eller att köra på. Efter att jag och Jimmy pratat ihop oss så bestämde vi oss för att köra på, vi tyckte att vi väntat tillräckligt och ville nu träffa vår lilla älskling.

Blir undersökt någonstans på vägen och är då öppen 5 centimeter.

17:30 kallar de på narkosläkaren, hon är dock upptagen och 18:50 får jag börja andas lustgasen istället. Jag var riktigt lycklig, det var nog det mest fantastiska på länge. Jag mådde riktigt härligt där. Hittade ganska snabbt rätt teknik och fick den bedövning jag önskade.

19:53 lägger de Eda. Jag känner knappt av att hon sticket mig pågrund av att jag missbrukar lustgasen lite. De tar även hål på hinnorna.

23:50 börjar Jimmy må dåligt och börjar att spy pågrund av lågt blodsocker. De sätter in ett dropp och han får ligga i en säng bredvid mig.

Vid 00:45 känner jag ett otroligt tryck nedåt och vill gå på toa. Förstår dock att det är huvudet som pressar på och att jag inte behöver bajsa. Får dock inte börja krysta pågrund av att huvudet inte trängt ner ordentligt, får stå på knä för att försöka hjälpa bebis lite på traven.

Klockan 01:00 får jag äntligen börja krysta på riktigt. De väcker nu Jimmy som somnat i sängen bredvid mig. Han börjar då spy igen och blir uttagen för att skickas till akuten.

01:16 lägger barnmorskan en bäckenbottenbedövning. Förstod  inte riktigt varför eftersom det inte gjorde speciellt ont, kände bara ett otroligt tryck nedåt.

01:32 får jag värkstimulerande pågrund av korta, svaga sammandragningar.

01:58 föddes Elvira efter 58 minuters intensivt krystande. Mamma klipper navelsträngen eftersom Jimmy inte är där. Jag får henne sedan på bröstet en kort stund innan de springer iväg med henne pågrund av ansträngd andning.

02:08 så ”krystar” jag ut moderkakan. Har dock inget minne av att jag behövde ta i, tyckte den kom ut av sig själv.

Barnmorskan vill sedan sy 3 stygn av säkerhetsåtgärd. Inga sprickor men små bristningar.

Får sedan Elvira hos mig igen, barnläkaren var upptagen men barnmorskan bedömer att det inte är någon större fara med henne.

05:47 får jag ett rum på Bb. Mamma åker hem och jag och Elvira försöker sova. Det vill hon dock inte, somnar tillslut på mig.

Vid 11 tiden blir Jimmy utskriven och kommer upp till Bb och får träffa sin dotter för första gången.

Under torsdagen blir Elvira sämre och sämre. Hon andas tyngre och skriker oavbrutet. Vi ber barnmorskan om hjälp. Hon kallar på barnläkaren som undersöker henne och vi skickas sedan till röntgen. Vid 21 tiden blir jag nedskickad en våning för att ”ta lite prover”, jag kommer ner och då tar de Elvira ifrån mig. Lägger henne i en öppen kuvös och kopplar på ekg, saturationsmätare och ger henne syrgas. Jag bröt ihop totalt och började störtböla. De försöker förklara för mig att hon har ett vänster sidig pneumothorax – med andra ord, luft i lungsäcken. De förklarar att de ska ge henne syrgas och se hur hon reagerar på detta. Om det inte funkar måste de gå in i lungsäcken med nål och dra ur luften. Hon måste stanna på Neonatalen för övervakning. Jag blir uppskickad till rummet där Jimmy ligger och vilar. Han blir ganska förskräckt när jag kommer in utan henne och bara gråter. Jag försöker förklara men har inte alls fattat vad läkarna försökt förklara för mig. En barnmorska kommer in och pratar med honom.
När Jimmy somnat går jag ned till henne och sitter vid hennes sida till efter 12 någongång.

Under fredag förmiddag blir jag utskriven från bb och vi får reda på att det finns ett familjerum ledigt nere på Neonatalen. Vi får komma ner på rummet och under eftermiddagen får Elvira komma in till oss. Hon får ligga i en säng på vårt rum, dock fortfarande kopplad till syrgas och alla mätare.
Vi får sedan spendera helgen på Neonatalen utan vidare besked. De ser framsteg men hennes ordinarie läkare jobbar inte under helgen och vi kan inte få några konkreta besked.
På måndagen när läkaren är tillbaka görs en ny röntgen som visar att hålrummet är borta och vi blir äntligen utskrivna.

När jag tänker tillbaka på förlossningen såhär i efterhand så tycker jag inte alls att det var jobbigt. Det enda som var besvärligt var att gå med värkar så otroligt länge. Jag hade värkar i 6 dagar innan det var dags på riktigt, vilket ledde till att jag var rätt utmattad. Jag tycker dock att förlossningen gick jätte bra, efter att ha fått lustgas och epidural så mådde jag jätte bra. Jag upplevde inte att själva krystandes var jobbigt utan det var hela proceduren innan med värkarna.
När jag sitter och tittar i förlossningsjournalen såhär i efterhand inser jag hur lång tid det faktiskt tog, själv upplevde jag det som en väldigt kort tid. Från det att jag kom in i förlossningsrummet till dess att hon var ute tog det ungefär 9 timmar, jag tycker dock att det kändes som 1 timme. Tiden gick oerhört fort.

Men jag måste säga att föda barn är det häftigaste jag någonsin gjort. Vilken kraft, vilken känsla. Och den kärleken man känner för det lilla livet från allra första stund. Det är något jag vill göra 100 gånger om, om jag bara får läka lite först.