Fältet är nu i fyllt
Jag vet inte vart jag ska börja någonstans. Det var ett tag sen jag skrev i alla fall, det kan vi ju konstatera.
Så, vad har hänt då? Inte mycket måste jag ärligt erkänna. Trots att dagarna masar sig fram är veckorna slut innan jag har hunit fatta att de har börjat.
Bloggen har kommit i lite skymundan. Pappa ligger fortfarande där han ligger, nedsövd och med slangar och nålar i varenda kärl. Sjukhusvistelserna börjar för mig kännas jobbigare då jag inte direkt stormtrivs på sjukhuset. Visst vill jag vara hos pappa men inte där. Jag försöker därför ta lite ledigt då och då för att försöka andas ut. Men ni ska inte tro att jag får någon lugn och ro för det. Vi har idag satt igång och målat huset, det har dock varit Jimmy och Ted som varit de effektiva. Mycket har hänt och nu är nästan hela huset grönt.
Hur mår jag då?...
... Jag skulle tro att det just nu är en fråga jag undviker. Det är ingen härlig situation. Jag slits mellan att göra det som känns bra och det jag känner mig skyldig till. Jag ler och anstränger mig, men denna ostadiga fasad är inte långt ifrån att rasa. Huvudet är tungt, själen trasig, kroppen trött och hjärtat urpumpat.
Jag finner ingen tröst i att gråta, jag ser ingen anledning till att ge vika för smärtan.
Jag mår ju bra... Eller är det bara något jag intalat mig så länge att jag själv börjat tro på det?
Så många frågor, utan svar.
En känsla jag inte vill känna, en känsla jag vill vifta bort, en känsla jag önskar inte fanns.
Hur gör man då? Hur hanterar man det här?
Frustration blandat med ilska, ånger och sorg. Något som äter upp mig innifrån.
Det är inte synd om mig, det är inte det jag försöker säga. Men jag, om någon, hatar att känna oförklarliga saker. Ju mer jag tänker på det desto mer frustrerad blir jag. Frustration som leder till en oförklarlig ilska.
AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!
Jag vill skrika och slå. Slå mig fri från denna bundna oförklarliga känsla.
Jag kan inte, jag vill inte, jag förstår inte...
Makten ligger i någon annans händer. Just nu är jag bara en marionett docka, dra i snöret och jag gör vad du vill.
Det är inte längre jag som styr.
Jag känner i princip samma sak hjärtat!
så jag förstår dig...vi måste träffas sanrt och prata...jag saknar dig något så otorligt!
jag älskar dig och finns här för dig<3